massa tankar

duns! låter det mot fönstet och jag tittar förvånat upp. jag går sakta fram för att titta när Duns! det låter igen. snön glider sakta längs fönstret och jag ler. Jag tittar ner och ser dig le, nöjd med att ha fått min uppmärksamhet och att ha lyckats kasta så högt. Du ser fin ut mitt i allt det vita, det liksom lyser, som i en dröm. det är kanske det det är, just en dröm.

det knarrar runt våra fötter vi springer och springer, bort från svek, tårar, besvikelse, sorg och problem. du tittar på mig och jag ser ett stråk av oro färdas genom dina ögon. det gör mig osäker. nu har jag valt. bort från mina vänner, min familj och trygghet. in i en värld gnistande av spännade kvällar och risker som hela tiden uppkommer. vad har jag gett mig in i? vi springer, men efter att ha sett vad som försigår i ditt huvud känner jag mig inte lika säker längre. ändå så är du så övertygande, Fanny, klart att du har valt rätt, vi växte upp tillsammans och är menade att vara tillsammans. jag älskar ju dig, vi har hela världen och framtiden inför oss. 

vi springer i snön längs kanten på en åker som gränsar till en skog. du har lovat mig allting och jag tror på dig, fina människa, varför skulle du göra mig någonting ont. det finns inte. inte i denna världen som vi är på väg till, utan allt ont hör till den värld som vi lämnat. 

plötsligt så försvinner ditt ena ben och du blir hoppandes på ett ben, vi saktar ner och går nu fram i den decimeterdjupa snön. dina armar försvinner också, du tittar vilset dig runt omkring och skräcken lyser i dina ögon. vad är det som händer? 

än idag frågar jag mig själv. vad var det som hände? 

verkligheten, detta hemska och sanna ord kom ikapp oss, mitt när vi var som mest sårbara. du blev helt plötsligt en kropp som låg helt hjälplös på marken utan varken armar eller ben. jag hade lämnat mitt hem, mina vänner min familj och min trygghet till någonting som jag trodde skulle göra mig bättre och som skulle skydda mig. jag ser hur du plötsligt inte kan göra någonting för att hjälpa varken dig själv, mig eller oss. jag blir krossad och slräckslagen.

det tar slut, väckarklockan ringer. det var bara en dröm. jag andas ut.

 

när jag reser mig upp ur sängen för att gå till badrummet och hämta min morgonrock lite kallsvettig känner jag någonting på min höft, jag tittar ner, en stort skrapmärke lyser rött och är smutsigt av grus och sand. jag hade skrapat i botten, det föll samman, det jag hade, det vi hade och det jag levde på blev en hög av aska. jag nådde botten och släpade mig själv och mina känslor där ett tag. nu har jag burit erfarenhet av hur jag kände och kanske så vet jag någonting inför nästa fall. och det som ger mig hopp är att jag nu vet att det härifrån BARA kan gå åt ett håll och det är uppåt. 

 

det var bara en dröm, mitt undermedvetna hjälper mig att behandla allt jag gått igenom med hjälp av drömmar, jag lär mig acceptera och leva med mitt liv så som det ser ut nu. 

 

hoppas ni har en fin helg, lite kvällstankar såhär. puss och kramis från mig. ❤ ❤