massa tankar

På stan, i samma jeans som du alltid haft. Du går på de ställena du alltid går, allting är exakt som det brukar vara. Förutom en sak. Hon. 

Varje natt kommer tankarna tillbaka, vad hade vi egentligen? Vad det kärlek eller var det snäppet längre? Känslan var något speciellt, något uppfyllande som fick hela mig att skrika. 

Jag har alltid känt mig mest hemma i mörker. När man var liten och lekte kurragömma fick alla leta efter mig längst då jag satt på mörka ställen där ingen vågade leta eller trodde jag skulle våga gömma mig, höll andan varje gång någon öppnade skåpet, garderoden eller vrån. 

Jag trivdes när det började bli mörkare och mörkare, tidigare och tidigare. Vakna och det var fortfarande mörkt ute, gå ut och gunga på kvällen och det var svart. 

Vad har hänt? Jag förstår inte hur någonting som bara finns inom oss kan påverka en hel personlighet, hur kroppen fungerar och reagerar i olika situationer. Hur man helt plötsligt kan glömma bort hur man sover, sväljer eller går. Hur hänger det ihop?

Känslor. Bandet mellan själen och vetenskapen.

Så fort mörkret faller dör en liten bit av mig, rastlösheten tar språng och jag står inte ut. Det gröper ur mig på ett sätt som jag aldrig upplevt innan. Man ställer sig själv en massa frågor som man inte kan svara på. Ångest och sveket tar upp min mentala tanktekraft så fort så fort det blir mörkt och jag är ensam. Inte ens när jag hör mammas andetag på andra sidan väggen känner jag mig skyddad. '

Jag var så full av dig, jag var så beroende av dig. Inte så att jag inte kunde stå på mina egna ben, för det var alltig något kallt som gjorde så att jag inte lutade mig helt mot dig. Nu känns det bra, min värld föll sönder tillräckligt ändå. 

Men vad är det egentligen som känns så fruktansvärt jobbigt? Det skulle ta slut, det var på väg, det kändes. Jag var inte lycklig längre. Mina känslor var inte detsamma, inte du heller. Vi kom överens om att det var bäst såhär och det kändes bra. Men så den lilla detaljen som förföljer mig varje natt. Hon. 

Efter 1,5 år som ett par och 10 år av en otrolig vänskap så tog det knappt ett dygn innan jag var utbytt. 

 

Replaced like a boss. Mina känslor kapades av och bröts. Och jag har kommit fram till i mina nattliga funderingsminuter att anledningen till att det för första gången gjorde bokstavligt talat ont i hjärtat var att det var på riktigt. Det vi hade, så som vi älskade varandra och det vi gav upp. 

Eller så var det kanske bara kramp i magsäcken som det står i min naturkunskapsbok. Själen gav upp hoppet för vetenskapen och man sopar hela smeten under första bästa matta.